Bitterljuvt avsked

Det var en gång en flicka, som tyckte om att läsa böcker. Hon läste de mesta, men fastnade för fantasy genren, mycket tack vare upptäckten av Harry Potter. Men det fanns också annat material som hon fastnade för.

En av dessa är vad jag tar fasta på idag, eftersom denna bokserie var en historie som jag till och med hann glömma bort, eftersom mycket annat tog upp mina tankar. Det var även så att det inte var jag som tog upp den första boken först, utan det var min syster som gjorde den stora upptäckten. Hon visade mig boken under en tid där inget annat än Harry Potters värld intresserade mig, därav förkastade jag boken snabbt. Men det var endå något som fick mej att fatta intresse för boken, och inte långt efteråt hade jag redan läst de två första delarna.

Efter den andra delen blev det en längre väntan för att få tag på boken, eftersom författaren var ung (den första delen publiserade han vid en ålder av 16) och det fanns en del att skriva in i sidorna. Jag befann mej i Wales, Storbritannien när jag första gången fick syn på den tredje delen, och som en ivrig ungdom köpte jag genast boken för den ynka summan av 8 pund. Detta skedde i oktober 2008 och då hade den andra delen på svenska redan publicerats tidigt år 2007.

Den tredje boken var inte vad jag hade byggt mina förväntningar runt, och märkte vid flera tillfällen att jag var besviken på den tredje delen. Efter den andra väntade jag på fler intriger och ett fantastiskt slut, men båda delarna flydde mej. Det var då författaren också meddelade att en fjärde del skulle ges ut, men ingen specifik tidsrymd utgavs, och det sörjer mej att säga, men efter ett år av väntan gav jag upp och bokseriens fjärde del föll i glömska.

Fick senare veta namnet på den fjärde boken, men det var under en tid som min passion för läsandet tynat en hel del, och den iver som jag hade när jag skaffade den tredje boken fanns inte med mej längre. Månader gick, och det var inte förran förra måndagen (den 7nde maj 2012 för att vara exakt) som jag hittade den fjärde delen av en slump på Suomalainen kirjakauppa. Den bortglömda ivern återvände, och när jag samma kväll öppnade boken och började läsa insåg jag hur mycket jag saknat den värld som målades upp i dessa böcker.

Böckerna jag talar om är Christpher Paolinis fyrdelade verk Inheritance om drakryttaren Eragon och hans värld Alagaesia. Eragon hette den första delen, Den Äldste var den andra, Brisingr var den tredje, och den avslutande delen heter Arvtagaren.

Idag på dagen, just före min avfärd till jobbet läste jag ut den sista delen, och därav ett bitterljuvt avsked. Ljuvligt är det för man avslutat en resa som för mej räckte i flera år, men bittert är det för att det är slut nu. Visst kunde man läsa om böckerna, såsom jag flera gånger gjort med Harry Potter böckerna, som hos mej är så nötta att sidor har börjat lossna. Men med dessa böcker känns det annorlunda, därav min vilja att skriva om dem. Speciellt den sista delen lämnade mej väldigt sorgsen, och jag har svårt att inte tänka på de ämnen som togs upp om förändring och livets vägar, och också svårigheterna med att acceptera dessa.

Antagligen förknippar jag det med mej själv just nu...

Välkommen hem till C Wahlberg

En av mina näraste och käraste vänner hade en bra start på dagen idag när hon efter en hel del arbete äntligen kunde skicka in sin slutliga version av sin kandidatavhandling. Jag hade äran och glädjen att kunna ta del av hennes skrivande och hennes iver under morgonens tidiga timmar (kl. 10 är tidigt för mej en ledig dag).

Ivern smittade av sig och resten av dagen framflöt i ren och skär glädje. Tänkte därför äntligen ta tillfället i akt och introducera mina egna tankar uti blogosfären.

Denna gång är det den kreativa sidan som jag delar med mej, och detta är också vad som jag påminns om varenda gång jag stiger in genom min ytterdörr.

Själva kransen som är den huvudsakliga komponenten blev till i mitten av mars efter att jag ivrigt trampat igenom en halv meter snö för att nå fram till en bunt videkvistar. Hälften av kvistarna stod som dekor på köksbordet fram till påsk, och som nu befinner sig ute på balkongen. Av resten skapade jag en krans, som i nattens sena timmar såg fantastisk ut, men som i dagsljus fick mej att inse att mina handarbetstalanger inte var de bästa.

De följande veckorna stod kransen gömd i garderoben i väntan på ett litet under. Undret kom en kväll efter att jag tvinnat små hjärtan av järntråd som jag limmat fast lite spets på. Efter det flöt det på av sej själv och med hjälp av min tillförlitliga limpistol, en sönderklippt bordstablett, lite paljetter och snöre blev det en hjärtlig välkomnare.